Ingrediensförteckning

Märkningen av livsmedel ska vara korrekt och enkel att förstå så att konsumenten inte blir lurad. Ingrediensförteckningen anger vad som har använts vid tillverkningen av livsmedlet. Livsmedlets ingredienser är uppräknade så att den ingrediens det finns mest av står först och den som det finns minst av står sist i förteckningen. Små mängder under två procent kan dock anges i slutet av förteckningen i valfri ordningsföljd. Den exakta mängden av en ingrediens måste bara anges för ingredienser som är avgörande för konsumentens val och då ingrediensen förekommer i produktens namn, till exempel mängden champinjoner i champinjonsoppa.

Läs mer om hur förpackningsinformationen ska anges på livsmedelsverkets hemsida

Allra sist i ingrediensförteckningen kommer tillsatserna. De tillsatser som använts vid tillverkningen av produkten anges med ett gruppnamn och dessutom med tillsatsens eget namn eller dess sifferkod. Det kan exempelvis stå antioxidationsmedel (citronsyra) alternativt antioxidationsmedel (E 330). Gruppnamnet anger tillsatsens ändamål i livsmedlet. E-koden anger att EU efter noggranna tester har bedömt att tillsatsen är säker och godkänt den för användning i livsmedel.

Allergener

Ingredienserna är en viktig information för allergiker. Följande ingredienser, som kan orsaka överkänslighet, måste alltid tydligt framhävas i ingrediensförteckningen. Till exempel i fetstil eller med versaler. Oberoende av hur liten mängd det är fråga om.

  • mjölk
  • ägg
  • fisk
  • skaldjur
  • de flesta nötter och jordnötter
  • soja
  • spannmål som innehåller gluten till exempel vete, råg, korn och havre
  • selleri
  • senap
  • blötdjur som till exempel musslor
  • svaveldioxid
  • sulfit
  • sesamfrön eller produkter framställda därav
  • lupin eller produkter framställda därav 

De här ingredienserna ska alltså inte kunna gömma sig bakom någon annan ingrediens. Det finns bara några få undantag från regeln. Det har vetenskapligt bevisats att vissa ingredienser innehåller en ytterst liten mängd allergen och att det därför är mycket osannolikt att den ska orsaka symptom. Två exempel är vete- och kornbaserad stärkelsesirap och sojaolja. Där behöver källa inte anges utan i förpackningspåskrifterna kan det stå stärkelsesirap respektive vegetabilisk olja istället.

Verksamhetens egenkontrollplan ska innehålla rutiner för säker hantering av allergener.